Tokförbannad

Några riktigt jobbiga dagar kan få Martin att bli en arg pojke, det hela kulminerade i morse när jag skulle flytta över lilltjejens bilstol till den stora bilen och lyckades dra sönder stolen när jag skulle sätta fast den. Det är inte vad jag behöver vara med om 06:00 på morgonen. Jag blev fasen helt skogstokig, ett under ett jag inte hoppade sönder den andra bilbarnstolen samtidigt.

Jag hade en liten diskussion med mig själv om behovet av anger management när jag kom till jobbet, men den här gången får det räcka med djupa andetag och någon timmes lyssnande på en rejäl gammal funkburgare; Pornograffiti med Extreme. Den brukade jag lyssna på när jag hade tentaångest och med andra ord kan jag den fullständigt utantill.

Black Orange - hur svårt kan det vara?

Jag saknar läsken Black Orange något enormt. Den snabba sättet att lösa det är att gå på Max och blanda Coca-Cola och Fanta, men visst skulle man vilja handla den i affären? Jo, jag förstår att jag kan köpa Coca-Cola och Fanta och blanda själv, men det skall helst vara originalet Black Orange.

Jag har starka minnen av en och en halv liters Black Orange flaska med blå etikett, det känns som en Spendrups-produkt, men jag kan minnas fel. Jag hittar ingenting varken på deras webbplats eller på Sveriges Bryggerier. Ja, i det senare fallet kan det bero på att deras sökfunktion inte fungerar. Fasen, ring mig så skall vi bygga om er webbplats åt er! Sälja på er ett bättre CMS samtidigt.

Det som stör mig mest är att en Google-sökning bara returnerar andra vilsna själar som liksom jag famlar i mörkret efter information om Black Orange. Ja, förutom den första träffen som är en kennel. What gives, liksom? Man tycker att en bildsökning skulle returnera någon toker som hade fotograferat etiketten, men icke!

Tragiskt

Det finns väl ingen skillnad på om en hustrumisshandel utförs av någon som är känd eller om det är en människa som ingen någonsin hört talas om. Det är alltid tragiskt när någon slår någon annan. Det för mig oförståeliga är att välja att stanna kvar i ett förhållande där man får stryk, men antar att det finns väldokumenterade, psykologiska orsaker bakom beteendet.

Oavsett får man säga att Daniel Wahlgren sätter det berömda huvudet på spiken när han i Dagens Media säger:

Jag förstår inte hur människor kan vara så elaka, särskilt mot Andrea som har fått stå själv mitt ute på slagfältet.

Det blir nästan för lätt, men misstänker att journalisten inte blev olycklig av den formuleringen direkt, så cynisk är jag. Något säger mig att mediabevakningen egentligen inte är det jobbigaste i Andreas liv eller är det jobbigare att alla vet om att man blir slagen jämfört med  att bli slagen.

En trend det senaste året (eller åren) har varit att alla anklagade hävdar att de varit utsatta för ett oerhört mediadrev. Jag har svårt att se de oerhörda överdriften i vad som skrivits i just det här fallet, ej heller i Tito Beltran fallet. Det är klart att det är snaskig journalistik, men om man skulle gå igång på det räcker inte livet till för all upprördhet som skulle spilla ut.

Jag gillar/suckar/imponeras av att Expressen lansersar teorin att det hela egentligen är ett nätdrev. Jag gissar att han egentligen till största del åsyftar de kommentarer som samlas på kvällstidningarnas egna webbplatser och resterande del handlar om track backs som också syns på kvällstidningarna egna webbplatser. Ja, det är ju inte så många förutom Blondinbella och Alex Schulman som har en sådär vansinnigt stor publik, åtminstone jämfört med Expressen.

Oavsett, man skall förstås inte skjuta några budbärare; ungefär som att 5 udda personer i Överkalix hade laddat ner obduktionsbilderna från PirateBay innan Expressen och Aftonbladet berättade att de fanns. 

Om att ha roligt på jobbet

Det är att komma riktigt tidigt, säg runt 7 på morgonen. I mitt fall efter att ha varit en runda på gymet innan, det är bonus för då är man uppvärmd. Sätta på en kanna kaffe, lägga in en snus (eller två!), sätta sig ner i sin stol, koppla in datorn, sätta igång högtalarna och subwoofern som man övertalat sin chef att man måste ha för "presentationer", leta upp valfri AC/DC-låt (varför inte "Big Jack" om man vill ha något från senaste skivan), skruva upp volymen till 11 och...

Spotify

Testar Spotifys gratisversion som jag lyckats säkra en inbjudan till, misstänker i och för sig att det inte är så vansinnigt exklusivt längre. Oavsett så finns förstås betalversionen tillgänglig för alla som är beredda att betala.

Vad tycker jag då? Ja, det är klart att det är en ganska bra idé och jag skulle nog eventuellt kunna tänka mig att betala 99 kronor i månaden för tjänsten, men samtidigt får jag säga att jag blev lite besviken. Det känns inte som något speciellt nytt egentligen och det kan störa mig lite att jag måste ladda hem en klient till min dator.

Det verkar finnas åtminstone ett embryo till det som var så genialiskt med Pandora, att man hittar liknande musik som den man gillar, men som man inte visste fanns. Det känns dock inte lika utbyggt och heller inte lika bra. Jag förstår inte varför Spotify väljer att visa låtarna på samma sätt som det var tydligt i Pandora.

Inser att jag nog inte är en typisk lyssnare, det är klart att det är kul att man kan höra hela skivor, att man kan välja precis vad man skall lyssna på, men samtidigt saknar jag överraskningarna jag hela tiden fick när jag lyssnade på Pandora.

Jag bortser från att Spotify verkar ha en del växtvärk för tillfället, många problem med uppkopplingen och följaktligen många avbrott i musiken, men det ser jag nästan som ett positivt tecken; det måste betyda att många är intresserade.

Missförstå mig rätt, jag hoppas att Spotify blir en succé, men jag skulle bli ännu mer glad om Pandora fanns tillgängligt i Sverige.

Din egen uppfattning kan förstås vara helt annorlunda.

Ryan Air och den Svenska synden

Sitter och avnjuter "Come Together" i en inspelning av Aerosmith, av alla band, har precis skickat iväg ett stort fotografi av min företrädare här på jobbet till vår VD med frågan om han inte saknar den gamla goda tiden.

Det kan, jag säger kan, vara Citodonet som både talar, skriver och agerar för tillfället. Sweet.

Utan något större engagemang läser jag om Ryan Airs senaste PR-kampanj. Jag fullständigt vägrar att bli upprörd, är mest intresserad om det är en bra eller dålig strategi. Ja, ur vinstsynvinkel alltså, ur ett allmän-mänsklig

t perspektiv är den förstås kass. Jag kan inte låta bli att citera en av de vettigare kommentarerna till artikeln ovan:

Protesterna riktar sig mot att helt omotiverat slänga in ett runkobjekt i en flygbolagsannons och sen hö-hö:a lite stolt över att man har varit så "frigjord". Vad är nästa grej, att slänga in en "neger" och fnissa åt att man "vågar göra det alla vill men inte vågar"?

Skulle det fungera månntro? Ja, bortsett från att det är osmakligt och, antar jag, olagligt. Finns det en tillräckligt stor målgrupp för ett sådant budskap? Det säger väl något om vår samtid när man är osäker på den frågan?

En sak gör mig lite upprörd, det är att Ryan Air använder ordet liberal för att beskriva någon som gillar tveksam reklam. Ja, jag förstår att ordet har dubbel betydelse, men det känns ändå tveksamt att man är liberal om man accepterar dumhet.

Läser The Undercover Economist av Tim Harford för tillfället, intressant för en ekonomiamatör som jag. Rekommenderas som en populärvetenskaplig introduktion till makroekonomi (eller åtminstone vad jag skulle kalla makroekonomi, det vill säga inte privatekonomi nödvändigtvis utan snarare varför en marknad fungerar på ett visst sätt).

Shout it out loud!

Idag är det en Kiss-dag minsann, på flera sätt. 

Jag blir dels fascinerad av länkad artikel som handlar om en installation i Bonniers konsthall. En kamera i deras toalettstol, helt enkelt, som en kommentar till dagens övervakningssamhälle. Det är fantastiskt rätt tänkt och en pungspark (finns det någon kvinnlig motsvarighet till det?) till alla "den som inte har något att dölja behöver inte vara orolig"-människor. 

Jag deltar egentligen inte i någon integritetsdebatt längre just på grund av att så många inte ens förstår problematiken utan upprepar ovanstående mantra som någon slags sanning när det egentligen är ett argument som avväpnats så mångar gånger att det är bara är tragiskt.

Oavsett, om jag vore kissnödig och befann mig något närmare Bonnier Konsthall hade ni fått se någon roligt snart.

Det är också en Kiss-dag eftersom jag blev så sjukt sugen på att lyssna på Kiss så idag är det bara de som gäller. Luffarmusik som en kollega kommenterade. Ja, kanske, men ändå, men ändå...

Extra bonus; någon som klarade av att vara gift i ungefär sju röda sekunder förklarar att äktenskapet är dött... Nej, Katrin; det är ditt äktenskap som är dött och det är ditt eget fel (tillsammans med vad-han-nu-heter).

Croneman for president (och mindre isdans åt folket)

Han är inte alltid bäst och min favorit-recensent är oavsett Kjell Häglund, men ibland är Croneman så sjukt rätt på det att man blir lite matt och kanske framför allt lite avundsjuk; det där borde jag skrivit... Om jag skrev bättre och var mycket roligare. Damn.

Genialiskt

Det här är faktiskt så roligt och listigt att jag är tvungen att avbryta min blogg-paus. Varför kommer jag aldrig på sådant här?

Om man inte orkar följa länken så är det alltså ett sätt att lämna meddelanden till människorna som screenar bagage på flygplatser.

Grattis Aftonbladet!

Efterspelet till olyckan på Liseberg häromdagen filmades av några illbattingar och någon panikslagen väktare fick för sig att det inte var okej, Aftonbladet skriver en upprörd artikel. Jag noterar några saker:

• Det är standardmässigt, men jag skulle önska att man någon gång även frågade källan till artikeln några frågor, i det här fallet "Var det verkligen roligt att det hänt en olycka? Vad skrattade ni åt?".
  
  
• Artikelförfattarens smånöjdhet med att ungarna vill sälja filmen till Aftonbladet, när det är något de i stället borde skämmas över. Vad har vi skapat för samhälle när reaktionen vid en olycka är "Hur skall jag tjäna pengar på detta?" snarare än något lite mer allmän-mänskligt. Har Aftonbladet någon del i ansvaret för det? Ja, jag vet; att lägga moraliska värderingar på kvällstidningar är som att lägga moraliska värderingar på marknadsekonomi: det fungerar inte.
  
  
• Min initiala reaktion var att detta var ännu försök att minska våra möjligheter att fotografera och filma fritt i samhället, men i verkligheten handlade det bara om att en vakt blev arg över att några småttingar stod och flinade och filmade istället för att göra nytta. Det är dock skönt att veta att AB alltid är beredda att rycka ut.

Ja, det är så tragiskt att bli upprörd över detta och att det är en sådan här skitartikel som skall få mig att skriva i bloggen igen, men ändå...