Svenska Dagbladet och Fildelning

Det känns konstigt att skriva det, men jag tyckte verkligen illa om tidningen Svenska Dagbladet för några år sedan. Jag tyckte att den var reaktionär och luktade unken-höger. Numera är det absolut en av mina favorit-tidningar. Det hjälper förstås att jag själv omvärderat många av mina åsikter. Numera är det kanske jag som är reaktioner och luktar illa?

Fildelning är ett ämne som inte verkar gå att debattera på något vettigt, sansat sätt. I ena hörnet finns de som skriker om stöld och i andra finns de som skriker om att allt skall vara gratis. Det är befriande att läsa en så här sansad artikel i ämnet skriven av Roger Wallis som är professor i medieteknik.

Violet Elegy

Jag tycker fortfarande att man skall lägga ner skolor!

Trader skrev en kommentar angånde "Lägg ner fler skolor!" och Sydsvenskans artikel:

Martin, faktum är att många ansvarstagande föräldrar i dagsläget inte VILL ha kvar sina barn i en kommunal skola som är i fritt fall. Det är knappast en konsvekvens av det absoluta betygssystemet utan den anarki, våld samt slapphänthet som är legio på dessa skolor.

Det är en intressant iakttagelse även om den egentligen inte har med det jag skrev att göra. Jag tycker inte och menar inte att en kommunal skola skall vara synonymt med en dålig skola. Jag tror inte heller att en friskola är synonymt med en bra skola.

Det är uppenbart att jag var otydlig i mitt förra inlägg, jag drog iväg och försökte få med flera poängen istället för att bara fokusera på nerläggningen av friskolor.

Min poäng var bara att om man tror att friskolor är bra (och så kan det absolut vara) och dessutom tror på någon slags marknadsekonomi så är det rimligtvis positivt att skolor läggs ner; det borde bevisa att systemet fungerar. Sämre skolor slås ut och försvinner. Jag förstår att det ställer till det för barnen och föräldrarna till barnen i den aktuella skolan, men man kanske inte skall välja en friskola om man inte tror på att konkurrens gynnar kvaliteten i skolorna?

Nu blandar jag ändå in de andra poängerna igen, men jag tycker att de hör ihop. Jag hoppas att jag är mer tydligt den här gången.

Om jag skall återgå till mitt motstånd mot friskolor eller i alla fall hur de fungerar idag så handlar det om att de inte tävlar med kvalitet. De tävlar med betyg. Eftersom det inte finns något incitament att sätta rättvisa betyg utan snarare ett incitament att sätta höga betyg fallerar systemet. När Aftonbladet sedan fortsätter denna trend genom att ranka skolor efter deras betygssnitt är väl de flesta tänkade människor beredda att ge upp om det både den svenska skolan och det svenska medialandskapet?

För övrigt finns samma slags problem på högskolorna som får pengar efter hur många poäng deras studenter tar, vad motverkar incitamentet att sänka kraven för att på så sätt få mer pengar?

Nej, jag vill inte ens höra något snickeli-snack om lärares stora integritet. Jag har nämligen, hör och häpna, träffat ganska många lärare genom åren och de är varken bättre eller sämre än någon annan yrkeskår i vårt samhälle. Om jag inte är tillräckligt tydlig så menar jag helt enkelt att de precis som de flesta andra tar den breda, enkla, upptrampade stigen. Varje gång. Varje dag. Varje lektion. Ja, det är fattigt och nej, vi kommer inte att förändra det.

Avslutningsvis för att kommentera Traders reflektion så är jag säker på att han har rätt så tillvida att det finns ett antal skolor som inte håller måttet till stor del på grund av sociala problem. Jag har svårt att se hur "flumpedagogik" (som Jan "Mr Skinner" Björklund älskar att säga) har någon relevans för sociala problem eller avsaknad av närvarande föräldrar, men vad vet jag.

Det kan kanske vara läge att ställa krav på föräldrar? Man behöver inget körkort för att knulla oskyddat som jag har en förkärlek för att säga. Det är inte skolans uppgift att uppfostra barn, det måste vara en förälders uppgift. I de fall det inte fungerar tror jag fortfarande inte att man skall försöka lösa de problemen inom skolans ramar.

Samtidigt är det uppenbart för mig att det finns lärare som tappat kontrollen, som tappat auktoriteten och dessa är det rimligtvis en rektors uppgift att hjälpa, väl? Det behövs säkert en förbättring av lärarutbildningen, oklart för mig på vilket sätt.

Jag har svårt att se hur betyg skall hjälpa en 8-åring bättre än ett skriftligt omdöme, samtidigt har jag svårt att bli upprörd över idén att ge 8-åringar betyg. Gör det om ni vill, men på vilket sätt kommer det att förändra någonting? Får vi en bättre skola pågrund av att man får betyg från klass x? Om vi skulle ge betyg på dagis, skulle det bli ännu bättre då eller finns det en magisk gräns, en sweet spot just vid 8-års ålder? Var är forskningen som bevisar det?

Mina vänner, för att knyta ihop säcken så kanske det är min heliga Graal "Personligt Ansvar" vi skall lära barnen?

Lägg ner fler skolor!

Det tar emot att länka till Aftonbladet så kanske borde jag istället länka till Sydsvenskans artikel om att många gymnasieskolor kommer att läggas ner inom de närmaste 5-10 åren.

Jag måste ändå kommentera ABs lilla textruta med texten "Så bra är din skola, Här är skolorna med högst snittbetyg". Det är fullt jämförtbart med att skriva "Så bra är din tidning, här är tidningarna med högst upplaga" och jag är säker på att just Aftonbladet skulle hålla med. Det handlar inte om kvalitet i något av fallen, det handlar om dumhet, men oavsett...

Det är väl bra om gymnasieskolor får lägga ner? Jag är skeptisk till friskolor överhuvudtaget, men en poäng med dem är väl just att man skall få konkurrens inom skolväsendet och att sämre skolor försvinner? Ja, ungefär som en marknadsekonomi. Om det sedan blir så som Aftonbladet tycker, att de skolor som har lägst medelbetyg försvinner är det tragiskt, men jag antar att det är en konsekvens av det absoluta betygssystem man valt att inför.

Minsann, jag tycker nämligen att det relativa betygssystemet som jag själv var utsatt för i skolan var mycket bättre än de absoluta vi har idag. Om man hade kombinerat ett relativt system med centrala prov i alla ämnen hade man genast skapat ett rimligt rättvist system där vi inte hade haft någon betygsinflation. Vad var egentligen problemet med det relativa betygssystemet, att rikemansungarna inte kunde få betyg de inte förtjänade trots att de redan hade vansinnigt mycket bättre förutsättningar än andra?

Jag tänker inte ens komma in på religiösa friskolor, men kan kort konstatera att jag trodde att vi hade kommit längre i vårt samhälle.

Dumhet är dumhet, oavsett vilken färg den har.

Otydlighet

Jag har svårt för många saker, det vet jag. Om det är någon tröst kan jag samtidigt inse att jag har många fel själv. Okej, den var kanske tveksam, men oavsett. Jag vet att jag inte är perfekt, men det skall fan inte hindra mig att gnälla på andra människors beteenden. Typ.

Jag gillar inte när människor är otydliga, när de svävar på målet, när människor mumlar eller när man i någon slags tro om att skona känslor inte säger vad man verkligen menar.

Vem hjälper man genom att vara otydlig? I det korta loppet kanske någon enskild individ blir något mindre ledsen över ett negativt besked, men det beror enbart på att de inte, på grund av otydligheten, förstått att beskedet var negativt.

Det är för övrigt det enda positiva med Idol på TV4, att juryn kanske hjälper en eller annan människa utan självinsikt att inse att en sångkarriär inte är någonting för dem. Ja, de blir förnedrade i TV och ja, det finns bättre sätt att framföra kritik (till exempel enskilt och konstruktivt), men de kanske förstår någonting som uppenbarligen ingen annan lyckats förklara för dem på ett begripligt sätt tidigare.

Vad är det med tydlighet som är så hotfullt? Vad har vi att förlora på att vara raka och ärliga? Finns det verkligen ett motsatsförhållande mellan tydlighet och omtänksamhet?

Ja, som någon fick mig att inse för en månad sedan; det är inte modigt att alltid säga allt man tänker. Det är modigt att säga vad man tänker på ett konstruktivt sätt.

Helt enkelt, ett stort fuck you till otydlighet.

David Eberhard - I Trygghetsnarkomanernas Land: Sverige och det Nationella Paniksyndromet

David Eberhard är överläkare i psykiatri och har skrivit en bok om det svenska samhället och vårt behov av trygghet. Den heter "I Trygghetsnarkomanernas Land: Sverige och det Nationella Paniksyndromet", finns i pocket för 36 kronor.

Om jag skall börja med att kommentera stilen så kan jag tycka att boken är lite fragmentarisk, korta kapitel med en hel del upprepningar. Det kan kännas som att den skulle mått bra av en eller ett par renskrivningar, men möjligt att jag är överkritisk.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på typsättningen, det ser för jävligt ut i pockeupplagan. Svårlåst och objektivt fult.

Det viktiga är förstås själva innehållet och Eberhards teori att Sverige är ett samhälle som lider av trygghetsnarkomani. Det betyder i korthet att vi har ett tryggt samhälle där människor känner sig otrygga och därför strävar efter ännu större trygghet, kombinerat med en stat som i den goda intentionens namn driver på detta skeende.

Jag har berört personligt ansvar tidigare i den här bloggen och det återkommer i Eberhards bok, människors förmåga att rationalisera orsaker till externa källor istället för att ta ansvar för följder av beteenden. Enkelt exempel; om man bränner sig på kaffe är det försäljarens fel, det kan inte förväntas av mig att jag förstod att kaffe kan vara varmt.

The road to hell is paved with good intentions, indeed.

Boken gav mig flera aha-upplevelser och särskilt vad det gäller min dotter. Det är inte utan att man är sjukt överbeskyddande och orolig och det är någonting jag uppenbarligen måste arbeta med, särskilt när hon blir äldre. Det är väl inte orimligt att vara överbeskyddande för en 20 månader gammal illbatting, men om jag känner mig själv skulle jag gärna vara det när hon är 15 år också.

Jag ger boken fyra losec av fem möjliga. Innehållet och idéerna får en femma, men utformningen och stilen sänker något. För en mindre känslig individ än jag kan den inte nog rekommenderas!

School of Rock

Det är skönt att ha en dotter med rock 'n' roll i blodet, hon är sjuk idag, men hade ingenting emot att titta på TV4 när de visade, den egentligen ganska tveksamma, School of Rock med Jack Black. Hon har ju en viss fablesse för Mustasch också, tror att det kan bli något riktigt stort av den tjejen!

Jag noterar att Bristol Zoo har lyckats föda fram en mycket ovanlig lemur. Jag har för mig att det var ett ganska sunkigt stads-zoo av Köpenhamnsk stil (tänk: betong), men kul för dem. Lemurer är ganska sköna djur, dessutom låter ordet vackert på engelska.

Jag tittade 10 minuter på Grammis-galan igår, tråkigt och förutsägbart för det mesta. Under något av Kents tacktal uttryckte de ett tack till alla som gillade dem och alla som hatade dem varpå Petter ställde sig upp och sträckte armarna i vädret. Jag förutsätter att han tillhör den senare skaran, men det känns mest lite löjligt från vpower-mannen. Ingenting slår när Popsicle hoppades att Arvingarna skulle förolyckas i en bussolycka, det är Rock 'n' Roll!

Det bästa med att vara hemma med lilltjejen är att jag slipper lyssna på The Cure, bara det gör mig uppåt. Jag hoppas att Danne väljer en bättre artist som veckans artist nästa vecka.

Andreas Isaksson

Är man närmare landslaget om man sitter på Barcelonas bänk än på Manchester Citys? Bah, känns så meningslöst. Jag föreslår att Isak kommer hem till Sverige och lär sig ett och annat av Daniel Andersson, om ett par år kan ha få spela i HIF; ett riktigt lag.

En vän (?) har mer eller mindre tvingat mig till att lyssna på The Cure hela den här veckan, det är en helt ny erfarenhet för mig och kan kanske förklara mitt humör som knappast kan betecknas som uppåt.

Begone demons, begone!

Egenintresse

Jag reflekterade över en sak när jag körde bil till jobbet i morse och lyssnade på Morgonpasset i P3. Inte att det är ett ganska halvtaffligt program med ganska halvljumna programledare, det antar jag att de flesta redan visste.

Paolo Roberto pratade om träning och var som vanligt duktig på att leverera soundbites, han är en intressant person att lyssna på och det oavsett vad man tycker om honom i övrigt. Det som fick mig att reflektera och som även gjorde mig lite nedstämd var att Morgonpasset så uppenbart hade allokerat x antal minuter till honom, oavsett om de hittade något intressant att diskutera eller ej.

Varför inte dra ut på intervjun om Paolo hade något mer kul att berätta? Tävlingen som drog igång efter var totalt menlös, ingen hade saknat den. Min tolkning är:

• Paolo var inte inbjuden för att han är intressant eller ointressant utan för att han kunde fylla ut x antal minuters programtid. Han skulle inte fylla ut x - 1 minut eller x + 1 minut utan just x minuter.
  
  
• Programledarna hade inget som helst intresse i det han pratade om, han kunde sagt vad som helst så länge han gjorde det inom de minuter som var allokerade för honom.

Det tycker jag är tråkigt. Det verkar inte finnas något intresse för andra människor längre, ingen är nyfiken på andra; alla vill berätta om sig själva. Ja, ungefär som att skriva blogg... jag, jag, jag. Fan.

Om man inte är nyfiken som journalist, vad är man då? Ingenting, tror jag.

Ali Smith - The Accidental

Jag läser bara böcker efter rekommendation, förutom varje gång jag får chansen att besöka ett Barnes & Noble eller Borders; då handlar jag nästan som en Brownsk rörelse. Jag kan inte påstå att jag är särskilt noggrann med vem som rekommenderar en bok, sammanfattningsvis kan man nog med fog påstå att jag läser ganska mycket olika böcker. En lång introduktion för att kunna berätta att jag inte kan påminna mig om vem som rekommenderade The Accidental av Ali Smith till mig samtidigt som jag vet att jag inte köpt den i någon bokhandel. Det kan ha varit Filuren.

Boken då? Jodå, tackar som frågar; den är hygglig. Ha, vore roligt att sluta där, men så lätt kommer ni inte undan. Jag läste lite på Amazon.co.uk och det verkar vara en bok som väcker känslor (en bok "man antingen älskar eller hatar" som klichén lyder). Jag kan nog inte påstå att jag varken älskar eller hatar den, är det ett misslyckande för författaren? Oklart.

Familjen Smart håller sommarsemester i Norfolk (känns lite osexigt, väl?), en kvinna flyttar in hos dem utan att de bjudit in henne. Underligt? Ja, fast det känns inte lika underligt när det händer i boken. Amber, som hon heter, förändrar dynamiken i hela familjen och tvingar dem ur sina vanliga vanor.

Skönt språk, men lite klurig att få grepp om. Verkligen inte supersvår, men jag har lite svårt att ta till mig vad Ali Smith egentligen vill ha sagt med boken. Hmm, kanske att vi alla tror att vi lever i en stabil värld där vi har kontroll, men att ganska små saker kan få oss helt ur balans? Fördelen för mig är att jag är fullt medveten om att min egen värld inte är särskilt stabil även om ramverket omkring mig är stabilt. Typ.

Velar lite mellan 3 och 4 solstollar av 5 möjliga, men eftersom det är måndag och jag är på ovanligt gott humör så blir det 4.

Världens mest pretentiösa människor

Den kom som en nyårspresent i brevlådan; Sydsvenskan den 30:e December. Tidningen är kanske inte direkt känd för sina kultursidor, men här hade man slagit på stort och inbjudit till ett rundabordssamtal med 6 stycken kulturmänniskor. Artikeln finns att läsa på sydsvenskan.se.

Jag kan inte låta bli att ge mina kommentarer till samtalet här:

AKT 1
Om regeringens platt-tv till kronprinsessan Victoria. Där Fredrik Reinfeldt kallas kulturanalfabet.

Sigrid: De kan ge henne vad de vill. Men jag tycker att det vulgära är att de inte hittade på något roligare.

Det här är roligt på flera plan, inte minst att Sigrid är generös nog att hävda att för hennes del får regeringen ge kronprinsessan vad som helst, men just en platt-tv var vulgärt. Det är bara ett snäpp från att Sigrid känner sig kränkt över hela situationen, tro mig.

Men finns det ändå inget progressivt med presenten? Jag har sett listan över gåvor till statsministern och det är verkligen tråkiga saker. Är inte presenten ett sätt att visa att det är en mer modern politikerklass som styr?

Natik: När Reinfeldt blev tillfrågad om sina favoritböcker, sa han inte ”Harry Potter” eller ”Sagan om ringen”?

Daniel: Det låter som mästerverk jämfört med det som han verkligen tog upp. Nej, det var hans musiksmak som diskuterades, det var till exempel Magnus Uggla.

Det måste kännas jobbigt för Natik när han drar till med de sämsta böcker han vet för att sedan bli övertrumfad av Daniel och hans Magnus Uggla. Genialiskt roligt och inte så lite överlägset. En statsminister som lyssnar på Magnus Uggla, det går bara inte för sig.

AKT 3
Om kulturlivet i Öresund. Där Rooseum begråts och danskarna utnämns till Malmöoperans räddare.

Natik: Sen har vi tyvärr Rooseum som bara står där.

Per: Det är den stora skamfläcken!

Natik: Om inget händer...

Ylva: Ockupera byggnaden!

Det här är väl fantastiskt symptomatiskt för medelålders kulturpersonligheter? Man kan skrika lite, gnälla mycket, men framförallt hoppas att andra står för själva handlandet. Det vore orimligt att förvänta sig att de själva skulle utföra någonting, det är inte deras roll.

Artikeln fortsätter i samma stil, man dissar Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar, föga förvånande eftersom den kritiserar kultursamhället och driver tesen att de vanliga könsmaktsstrukturerna även finns inom dessa kretsar. Per Svensson som är kulturchef på Expressen tycker att Maja Lundgren upphävt ett centralt kontrakt... vad skall man säga annat än att han bekräftar bilden av innegänget som Lundgren berättar om. Det måste vara jobbigt för en vit, medelålders, heterosexuell man i chefsställning när någon ifrågasätter, att de bara vågar.

Man för en ogenomtränglig diskussion om Lars Vilks där Per Svensson, något förvånande, säger det enda vettiga nämligen:

Per: Med Vilks, där finns det ju inget annat än ett rent narcissistiskt behov hos honom av att bli bekräftad. Och ett strategiskt kommersiellt behov. Där skulle jag säga att Jyllandspostens motiv med all säkerhet är ädlare och mer idealistiska än Vilks.

Ja, herregud, det var länge sedan jag läste något mer pretentiöst eller mer meninglöst. Det där är två timmar de där människorna aldrig får tillbaka.