Egenintresse

Jag reflekterade över en sak när jag körde bil till jobbet i morse och lyssnade på Morgonpasset i P3. Inte att det är ett ganska halvtaffligt program med ganska halvljumna programledare, det antar jag att de flesta redan visste.

Paolo Roberto pratade om träning och var som vanligt duktig på att leverera soundbites, han är en intressant person att lyssna på och det oavsett vad man tycker om honom i övrigt. Det som fick mig att reflektera och som även gjorde mig lite nedstämd var att Morgonpasset så uppenbart hade allokerat x antal minuter till honom, oavsett om de hittade något intressant att diskutera eller ej.

Varför inte dra ut på intervjun om Paolo hade något mer kul att berätta? Tävlingen som drog igång efter var totalt menlös, ingen hade saknat den. Min tolkning är:

• Paolo var inte inbjuden för att han är intressant eller ointressant utan för att han kunde fylla ut x antal minuters programtid. Han skulle inte fylla ut x - 1 minut eller x + 1 minut utan just x minuter.
  
  
• Programledarna hade inget som helst intresse i det han pratade om, han kunde sagt vad som helst så länge han gjorde det inom de minuter som var allokerade för honom.

Det tycker jag är tråkigt. Det verkar inte finnas något intresse för andra människor längre, ingen är nyfiken på andra; alla vill berätta om sig själva. Ja, ungefär som att skriva blogg... jag, jag, jag. Fan.

Om man inte är nyfiken som journalist, vad är man då? Ingenting, tror jag.