Samma sak med medicinjournalistiken. Det har gått en månad sedan British Medical Journal i en huvudfeature skrev sanningen om den svenska sociologen Eva Kärfves hatkampanj mot läkaren Christopher Gillberg – och inte en rad i svenska medier, som annars frossat i den Kärfve-regisserade ”Gillbergaffären”.
Artikeln i British Medical Journal kan man läsa på deras hemsida vilket rekommenderas. Missa inte heller att läsa alla de långa och välformulerade kommentarer som skrivits. Om man vill läsa äldre artiklar som BMJ skrivit om Gillberg finns det även möjlighet till det. Om man vill ha en objektiv, så vitt jag kan bedöma, sammanfattning finns det en artikel ur DN publicerad på nätet. Notera att artikeln är skriven innan Gillbergs arbetskamrater valde att förstöra sitt källmaterial hellre än att lämna ut det till Eva Kärfve.
Två ytterligare länkar:
Historien är intressant ur många synvinklar. Det är nog inte en överdrift att påstå att en utomstående knappast kan bedöma vem som har rätt eller fel, hur väljer man då sida? Vem har rätt, om någon?
Ett varningstecken för mig är att Eva Kärfve onekligen deltagit i en konferens anordnad av Scientologikyrkan, oavsett om hon gjort det som officiell talare eller ej. Den enda anledningen till att göra det, som verkar vettig för mig, är om man håller på och forskar kring tokstollar. Det är lite som att besöka en förintelseförnernekar-konferens, om du inte är där för att studera deltagarna så får du nog förvänta dig en smula guilt by association.
Det är intressant att om jag förstår det rätt så hade situationen aldrig uppkommit i ett annat land utan beror på offentlighetsprincipen i Sverige. All forskning som betalas med offentliga medel blir offentligt på samma sätt som att alla dokument inom kommuner och stat är offentliga (förutsatt att de inte blir aktivt klassade som hemliga). Detta gäller då även källmaterial. Jag förstår på något sätt vikten av tillgång till källmaterialet om man skall granska validiteten i någons forskning, men det blir lite skrämmande för deltagarna i studierna när vem som helst kan begära ut källmaterialet. Det kan inte riktigt ha varit tanken med offentlighetsprincipen, tycker man.
Sidospår: ett annat problem med offentlighetsprincip är för övrigt att den leder till att man låter bli att dokumentera saker som man inte vill skall bli offentliga så frågan är hur mycket öppenhet den egentligen ger? Den ger åtminstone oss en uppfattning om att vi är öppna och i Sverige är det ofta lite bra som the real thing.
Det är inte möjligt för att mig att i detalj förstå eller redogöra för hela den här affären, jag har heller inte varken energin eller tiden till det. Jag tycker dock att det är något som luktar illa i Eva Kärvfes resonemang och uttryckssätt. Jag är van vid att forskare i allmänhet uttrycker sig i väldigt strikta termer och håller en debatt på en vetenskaplig grund. Hennes texter (och bok) är fyllda med väldigt starka uttryck och generaliseringar. Ett citat ur en recension som för övrigt är väldigt Kärfve-positiv kan sammanfatta hela situationen:
Kärfve, som är docent i sociologi vid Lunds universitet, argumenterar på ett upprört sätt och sticker knappast under stol med att hennes avsikt är att svartmåla en medicinsk trend, som hon avskyr hjärtligt.
Det är inte bara lite tragiskt.
0 kommentarer:
Post a Comment