När jag får möjligheten brukar jag raljera över att vi i Sverige lyckas med att fullständigt knäcka människor som tagit sig ur fruktansvärda situationer, råkat ut för fruktansvärda brott, när de kommer hit. Om man är överens om att någon som aktivt tar sig ur en situation rimligtvis måste ha en livsgnista kvar, en stark vilja, så måste man sedan fundera över varför vi när de väl kommit hit lyckas ta bort den gnistan. Jag kan bara konstatera att det är ett kapitalt misslyckande på alla sätt, ett cluster-fuck som Clint hade sagt.
4 kommentarer:
De stora flertalet invandrare är inte flyktingar enligt FN:s definition. Och statsmaktena vill inte redogöra för kostnaderna.
Haha, så kommer maskarna krypande upp ur trägolvet. Tack för din kommentar oavsett.
Mitt inlägg handlade framför allt om min beundran för Zaremba och om den inhumana svenska behandlingen av människor som av olika anledningar kommer hit.
Nu är det nog just ”humanismen”, som är drivkraften bakom det totala misslyckande som svensk invandrings/integrationspolitik utgör. Sverige skall ju enbart, i ”humanismens” namn, ”ta hand om” människor som ”det är synd om”, kommer man t.ex. hit och vill jobba så ses man snarast som suspekt. En bra artikel i ämnet:
Så krossade det hyggliga Sverige en stolt man
Tack för din kommentar, Roger.
Naturligtvis har du rätt i att det är en felriktad omtanke/humanism som är en stor del i problemet, det är samma sak som jag menar genom att använda ordet inhuman. Man försöker göra så rätt att det blir väldigt fel, the road to hell is paved with good intentions och allt det där.
Intressant AB-artikel, något deprimerande att läsa att det var likadant för fem år sedan.
Post a Comment