School of Rock

Det är skönt att ha en dotter med rock 'n' roll i blodet, hon är sjuk idag, men hade ingenting emot att titta på TV4 när de visade, den egentligen ganska tveksamma, School of Rock med Jack Black. Hon har ju en viss fablesse för Mustasch också, tror att det kan bli något riktigt stort av den tjejen!

Jag noterar att Bristol Zoo har lyckats föda fram en mycket ovanlig lemur. Jag har för mig att det var ett ganska sunkigt stads-zoo av Köpenhamnsk stil (tänk: betong), men kul för dem. Lemurer är ganska sköna djur, dessutom låter ordet vackert på engelska.

Jag tittade 10 minuter på Grammis-galan igår, tråkigt och förutsägbart för det mesta. Under något av Kents tacktal uttryckte de ett tack till alla som gillade dem och alla som hatade dem varpå Petter ställde sig upp och sträckte armarna i vädret. Jag förutsätter att han tillhör den senare skaran, men det känns mest lite löjligt från vpower-mannen. Ingenting slår när Popsicle hoppades att Arvingarna skulle förolyckas i en bussolycka, det är Rock 'n' Roll!

Det bästa med att vara hemma med lilltjejen är att jag slipper lyssna på The Cure, bara det gör mig uppåt. Jag hoppas att Danne väljer en bättre artist som veckans artist nästa vecka.

Andreas Isaksson

Är man närmare landslaget om man sitter på Barcelonas bänk än på Manchester Citys? Bah, känns så meningslöst. Jag föreslår att Isak kommer hem till Sverige och lär sig ett och annat av Daniel Andersson, om ett par år kan ha få spela i HIF; ett riktigt lag.

En vän (?) har mer eller mindre tvingat mig till att lyssna på The Cure hela den här veckan, det är en helt ny erfarenhet för mig och kan kanske förklara mitt humör som knappast kan betecknas som uppåt.

Begone demons, begone!

Egenintresse

Jag reflekterade över en sak när jag körde bil till jobbet i morse och lyssnade på Morgonpasset i P3. Inte att det är ett ganska halvtaffligt program med ganska halvljumna programledare, det antar jag att de flesta redan visste.

Paolo Roberto pratade om träning och var som vanligt duktig på att leverera soundbites, han är en intressant person att lyssna på och det oavsett vad man tycker om honom i övrigt. Det som fick mig att reflektera och som även gjorde mig lite nedstämd var att Morgonpasset så uppenbart hade allokerat x antal minuter till honom, oavsett om de hittade något intressant att diskutera eller ej.

Varför inte dra ut på intervjun om Paolo hade något mer kul att berätta? Tävlingen som drog igång efter var totalt menlös, ingen hade saknat den. Min tolkning är:

• Paolo var inte inbjuden för att han är intressant eller ointressant utan för att han kunde fylla ut x antal minuters programtid. Han skulle inte fylla ut x - 1 minut eller x + 1 minut utan just x minuter.
  
  
• Programledarna hade inget som helst intresse i det han pratade om, han kunde sagt vad som helst så länge han gjorde det inom de minuter som var allokerade för honom.

Det tycker jag är tråkigt. Det verkar inte finnas något intresse för andra människor längre, ingen är nyfiken på andra; alla vill berätta om sig själva. Ja, ungefär som att skriva blogg... jag, jag, jag. Fan.

Om man inte är nyfiken som journalist, vad är man då? Ingenting, tror jag.

Ali Smith - The Accidental

Jag läser bara böcker efter rekommendation, förutom varje gång jag får chansen att besöka ett Barnes & Noble eller Borders; då handlar jag nästan som en Brownsk rörelse. Jag kan inte påstå att jag är särskilt noggrann med vem som rekommenderar en bok, sammanfattningsvis kan man nog med fog påstå att jag läser ganska mycket olika böcker. En lång introduktion för att kunna berätta att jag inte kan påminna mig om vem som rekommenderade The Accidental av Ali Smith till mig samtidigt som jag vet att jag inte köpt den i någon bokhandel. Det kan ha varit Filuren.

Boken då? Jodå, tackar som frågar; den är hygglig. Ha, vore roligt att sluta där, men så lätt kommer ni inte undan. Jag läste lite på Amazon.co.uk och det verkar vara en bok som väcker känslor (en bok "man antingen älskar eller hatar" som klichén lyder). Jag kan nog inte påstå att jag varken älskar eller hatar den, är det ett misslyckande för författaren? Oklart.

Familjen Smart håller sommarsemester i Norfolk (känns lite osexigt, väl?), en kvinna flyttar in hos dem utan att de bjudit in henne. Underligt? Ja, fast det känns inte lika underligt när det händer i boken. Amber, som hon heter, förändrar dynamiken i hela familjen och tvingar dem ur sina vanliga vanor.

Skönt språk, men lite klurig att få grepp om. Verkligen inte supersvår, men jag har lite svårt att ta till mig vad Ali Smith egentligen vill ha sagt med boken. Hmm, kanske att vi alla tror att vi lever i en stabil värld där vi har kontroll, men att ganska små saker kan få oss helt ur balans? Fördelen för mig är att jag är fullt medveten om att min egen värld inte är särskilt stabil även om ramverket omkring mig är stabilt. Typ.

Velar lite mellan 3 och 4 solstollar av 5 möjliga, men eftersom det är måndag och jag är på ovanligt gott humör så blir det 4.

Världens mest pretentiösa människor

Den kom som en nyårspresent i brevlådan; Sydsvenskan den 30:e December. Tidningen är kanske inte direkt känd för sina kultursidor, men här hade man slagit på stort och inbjudit till ett rundabordssamtal med 6 stycken kulturmänniskor. Artikeln finns att läsa på sydsvenskan.se.

Jag kan inte låta bli att ge mina kommentarer till samtalet här:

AKT 1
Om regeringens platt-tv till kronprinsessan Victoria. Där Fredrik Reinfeldt kallas kulturanalfabet.

Sigrid: De kan ge henne vad de vill. Men jag tycker att det vulgära är att de inte hittade på något roligare.

Det här är roligt på flera plan, inte minst att Sigrid är generös nog att hävda att för hennes del får regeringen ge kronprinsessan vad som helst, men just en platt-tv var vulgärt. Det är bara ett snäpp från att Sigrid känner sig kränkt över hela situationen, tro mig.

Men finns det ändå inget progressivt med presenten? Jag har sett listan över gåvor till statsministern och det är verkligen tråkiga saker. Är inte presenten ett sätt att visa att det är en mer modern politikerklass som styr?

Natik: När Reinfeldt blev tillfrågad om sina favoritböcker, sa han inte ”Harry Potter” eller ”Sagan om ringen”?

Daniel: Det låter som mästerverk jämfört med det som han verkligen tog upp. Nej, det var hans musiksmak som diskuterades, det var till exempel Magnus Uggla.

Det måste kännas jobbigt för Natik när han drar till med de sämsta böcker han vet för att sedan bli övertrumfad av Daniel och hans Magnus Uggla. Genialiskt roligt och inte så lite överlägset. En statsminister som lyssnar på Magnus Uggla, det går bara inte för sig.

AKT 3
Om kulturlivet i Öresund. Där Rooseum begråts och danskarna utnämns till Malmöoperans räddare.

Natik: Sen har vi tyvärr Rooseum som bara står där.

Per: Det är den stora skamfläcken!

Natik: Om inget händer...

Ylva: Ockupera byggnaden!

Det här är väl fantastiskt symptomatiskt för medelålders kulturpersonligheter? Man kan skrika lite, gnälla mycket, men framförallt hoppas att andra står för själva handlandet. Det vore orimligt att förvänta sig att de själva skulle utföra någonting, det är inte deras roll.

Artikeln fortsätter i samma stil, man dissar Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar, föga förvånande eftersom den kritiserar kultursamhället och driver tesen att de vanliga könsmaktsstrukturerna även finns inom dessa kretsar. Per Svensson som är kulturchef på Expressen tycker att Maja Lundgren upphävt ett centralt kontrakt... vad skall man säga annat än att han bekräftar bilden av innegänget som Lundgren berättar om. Det måste vara jobbigt för en vit, medelålders, heterosexuell man i chefsställning när någon ifrågasätter, att de bara vågar.

Man för en ogenomtränglig diskussion om Lars Vilks där Per Svensson, något förvånande, säger det enda vettiga nämligen:

Per: Med Vilks, där finns det ju inget annat än ett rent narcissistiskt behov hos honom av att bli bekräftad. Och ett strategiskt kommersiellt behov. Där skulle jag säga att Jyllandspostens motiv med all säkerhet är ädlare och mer idealistiska än Vilks.

Ja, herregud, det var länge sedan jag läste något mer pretentiöst eller mer meninglöst. Det där är två timmar de där människorna aldrig får tillbaka.

Världens Roligaste TV-serie

Paul Shirley - Can I Keep My Jersey

Jag tror att det var Bill Simmons som först gjorde mig uppmärksam på Paul Shirley. Paul skrev en väldigt rolig och cynisk blogg under sin tid som bänkvärmare hos Phoenix Suns. Han har senare fortsatt att skriva åt ESPN från sin olika lag runtom jorden. Läsvärd.

Inte särskilt oväntat har han även sammanställt sina inlägg, något omskrivna och utökade, i en bok som heter "Can I Keep My Jersey? - 11 Teams, 5 Countries, And 4 Years in My Life as a Basketball Vagabond".

Paul är otroligt gnällig, men så självironisk så att det hela ändå hamnar på en ganska charmig nivå. Jag får känslan att han har för mycket tid att fundera över sin egen situation vilket jag kan känna igen mig i och sympatisera med. Det är fasen inte självklart hälsosamt med mycket tid för reflektion.

Boken som sådan är bra, rolig, intressant och ger en insikt om NBA från ett nytt och fräscht perspektiv. Man måste förstås vara hyfsat intresserad av basket för att få ut någonting av boken. Jag är vansinnigt intresserad av NBA om man betänker hur lite basket jag har möjlighet att titta på här i Sverige (läs: inget alls överhuvudtaget).

Även om jag läst Shirleys blogg de senaste åren så innehöll boken väldigt mycket nytt, antar att den är ännu mer intressant om man inte gjort det.

Betyg? 3 basketbollar av 5 möjliga.

What's so civil about war anyway?

Look at your young men fighting
Look at your women crying
Look at your young men dying
The way they've always done before

Look at the hate we're breeding
Look at the fear we're feeding
Look at the lives we're leading
The way we've always done before

My hands are tied
The billions shift from side to side
And the wars go on with brainwashed pride
For the love of God and our human rights
And all these things are swept aside
By bloody hands time can't deny
And are washed away by your genocide
And history hides the lies of our civil wars

D'you wear a black armband
When they shot the man
Who said "Peace could last forever"
And in my first memories
They shot Kennedy
I went numb when I learned to see
So I never fell for Vietnam
We got the wall of D.C. to remind us all
That you can't trust freedom
When it's not in your hands
When everybody's fightin'
For their promised land

And
I don't need your civil war
It feeds the rich while it buries the poor
Your power hungry sellin' soldiers
In a human grocery store
Ain't that fresh
I don't need your civil war

Look at the shoes your filling
Look at the blood we're spilling
Look at the world we're killing
The way we've always done before
Look in the doubt we've wallowed
Look at the leaders we've followed
Look at the lies we've swallowed
And I don't want to hear no more

My hands are tied
For all I've seen has changed my mind
But still the wars go on as the years go by
With no love of God or human rights
'Cause all these dreams are swept aside
By bloody hands of the hypnotized
Who carry the cross of homicide
And history bears the scars of our civil wars

I don't need your civil war
It feeds the rich while it buries the poor
Your power hungry sellin' soldiers
In a human grocery store
Ain't that fresh
And I don't need your civil war
I don't need your civil war
I don't need your civil war
Your power hungry sellin' soldiers
In a human grocery store
Ain't that fresh
I don't need your civil war
I don't need one more war

Philip Roth - Everyman

Läste ut Everyman av Philip Roth förra veckan. Det är den första boken av honom som jag läst. Sammanfattningsvis handlar boken om en man som åldras, blir sjuk och dör, det låter kanske inte så positivt och det är det nog inte heller. Det är oavsett en intressant bok ur flera synvinklar:

• Temat är som sagt att åldras och allt vad det innebär av sjukdomar och ofullkomlighet. Vissa blir sjuka, andra inte alls. Det finns ingen tydlig rättvisa, även om man levt försiktigt kan man dö av hjärtattack tidigt; även om man levt som Tommy Lee kan man bli 100. Sannolikheten för det ena eller det andra ökar med valen man gör, men det finns inga garantier.
  
  
• Frustrationen över ofullkomligheten hos sin egen kropp, en hjärna som vill mycket tillsammans med en kropp som inte kan så mycket längre. Eftersom Everyman handlar om en man är det kanske extra tydligt i avsnitten när han drömmer om yngre kvinnor.
  
  
• Kärleken till ett av sina barn, men inte alla. Det är inte tydligt för mig vad det är som gjort att huvudpersonen har nära kontakt med sin dotter, men ingen kontakt med sina två söner. Uppenbart är att han någon gång på vägen tappat kontakten med sin första frus barn. Spekulativt kan man anta att det beror på hur makarna tillsammans hanterat separationen.

En insikt, som inte är direkt relaterad till boken, jag fick under min UGL-kurs (och nej, det var inte en del av kursplanen) var att jag tidigare hävdat att den enda vilkorlösa kärlek som existerar är den mellan förälder och barn; så är det inte. Det finns ingen självklar vilkorslös kärlekt tyvärr. Det finns alldeles för många föräldrar som inte älskar sina barn.

Jag inbillar mig att Everyman är mer intressant att läsa för en man än för en kvinna, åtminstone om man är ute efter självreflektionen, men även det är spekulation. Det är en riktigt bra, föredömligt kort dessutom, bok. Den är vackert nedstämd på samma sätt som jag upplever att Haruki Murakamis böcker är, mindre japansk förstås. Jag skall försöka skriva något om After Dark när jag får tid, läste ut den i helgen.

A Guide To Philip Roth, om man är intresserad.

Man måste älska människor

Kort sammanfattning av artikeln:

Man köper hund för 12.500 kronor. Hund saknar tre tänder. Hund går inte att avla på. Man tycker att priset är för högt.

Några riktigt bra citat från Roland Tufvesson:

– Jag var dum nog att inte läsa kontraktet ordentligt. Jag lyssnade bara på när hon bredde på om att jag skulle få 10000 kronor per parning och om alla möjligheter som hunden hade, menar Roland Tufvesson.

och den här:

– I vilket fall tänker jag inte ge mig. Jag har köpt en hund till överpris för att jag varit okunnig. Något ansvar måste väl ligga på säljaren, menar han.

Roland har köpt en hund för 12.500 kronor, har inte orkat läsa kontraktet och var uppenbarligen ute efter att tjäna pengar på hunden. När det står klar för Roland att han inte kan tjäna pengar på hunden tycker han att det är säljarens ansvar. Det är att ha kärlek till människans bäste vän, det!

Hur långt måste vi gå i det här landet för att skydda människor mot sig själva? Om man inte har ansvar för sina handlingar som vuxen, när har man då ansvar? Det finns bara ett sätt att hantera sådana här situationer och det är att omyndigförklara Roland, har han inte visat att det är det han skulle må bäst av?