Tragiskt

Det finns väl ingen skillnad på om en hustrumisshandel utförs av någon som är känd eller om det är en människa som ingen någonsin hört talas om. Det är alltid tragiskt när någon slår någon annan. Det för mig oförståeliga är att välja att stanna kvar i ett förhållande där man får stryk, men antar att det finns väldokumenterade, psykologiska orsaker bakom beteendet.

Oavsett får man säga att Daniel Wahlgren sätter det berömda huvudet på spiken när han i Dagens Media säger:

Jag förstår inte hur människor kan vara så elaka, särskilt mot Andrea som har fått stå själv mitt ute på slagfältet.

Det blir nästan för lätt, men misstänker att journalisten inte blev olycklig av den formuleringen direkt, så cynisk är jag. Något säger mig att mediabevakningen egentligen inte är det jobbigaste i Andreas liv eller är det jobbigare att alla vet om att man blir slagen jämfört med  att bli slagen.

En trend det senaste året (eller åren) har varit att alla anklagade hävdar att de varit utsatta för ett oerhört mediadrev. Jag har svårt att se de oerhörda överdriften i vad som skrivits i just det här fallet, ej heller i Tito Beltran fallet. Det är klart att det är snaskig journalistik, men om man skulle gå igång på det räcker inte livet till för all upprördhet som skulle spilla ut.

Jag gillar/suckar/imponeras av att Expressen lansersar teorin att det hela egentligen är ett nätdrev. Jag gissar att han egentligen till största del åsyftar de kommentarer som samlas på kvällstidningarnas egna webbplatser och resterande del handlar om track backs som också syns på kvällstidningarna egna webbplatser. Ja, det är ju inte så många förutom Blondinbella och Alex Schulman som har en sådär vansinnigt stor publik, åtminstone jämfört med Expressen.

Oavsett, man skall förstås inte skjuta några budbärare; ungefär som att 5 udda personer i Överkalix hade laddat ner obduktionsbilderna från PirateBay innan Expressen och Aftonbladet berättade att de fanns.