Ryan Air och den Svenska synden

Sitter och avnjuter "Come Together" i en inspelning av Aerosmith, av alla band, har precis skickat iväg ett stort fotografi av min företrädare här på jobbet till vår VD med frågan om han inte saknar den gamla goda tiden.

Det kan, jag säger kan, vara Citodonet som både talar, skriver och agerar för tillfället. Sweet.

Utan något större engagemang läser jag om Ryan Airs senaste PR-kampanj. Jag fullständigt vägrar att bli upprörd, är mest intresserad om det är en bra eller dålig strategi. Ja, ur vinstsynvinkel alltså, ur ett allmän-mänsklig

t perspektiv är den förstås kass. Jag kan inte låta bli att citera en av de vettigare kommentarerna till artikeln ovan:

Protesterna riktar sig mot att helt omotiverat slänga in ett runkobjekt i en flygbolagsannons och sen hö-hö:a lite stolt över att man har varit så "frigjord". Vad är nästa grej, att slänga in en "neger" och fnissa åt att man "vågar göra det alla vill men inte vågar"?

Skulle det fungera månntro? Ja, bortsett från att det är osmakligt och, antar jag, olagligt. Finns det en tillräckligt stor målgrupp för ett sådant budskap? Det säger väl något om vår samtid när man är osäker på den frågan?

En sak gör mig lite upprörd, det är att Ryan Air använder ordet liberal för att beskriva någon som gillar tveksam reklam. Ja, jag förstår att ordet har dubbel betydelse, men det känns ändå tveksamt att man är liberal om man accepterar dumhet.

Läser The Undercover Economist av Tim Harford för tillfället, intressant för en ekonomiamatör som jag. Rekommenderas som en populärvetenskaplig introduktion till makroekonomi (eller åtminstone vad jag skulle kalla makroekonomi, det vill säga inte privatekonomi nödvändigtvis utan snarare varför en marknad fungerar på ett visst sätt).